Plötsligt fick jag ett infall. Säkerheten och det sköna livet i Bangkok blev för mycket och jag köpte en biljett till Saigon eller Ho Chi Minh City som staden heter sedan Nord Vietnam tog över Syd 1975. Det franska namnet Saigon kommer från det ursprungliga Sài Gòn. Varför åkte jag just hit? Två anledningar. Jag har varit i Hanoi som var fantastiskt och jag behöver en 'kick start' när jag ska lära mig nya saker, i detta fall om Vietnamkriget.
13 timmar senare landar jag på Tan Son Nhat International Airport. Den internationella terminalen är förbluffande ny, invigdes 2007. Flygplatsen användes som flygbas av amerikanerna under kriget. Valutan heter đồng men dollars går mer än bra att använda och anges oftare på menyer och hotellpriser. Växlings kursen om man vill betala i đồng är då värdelös. 18 000 đồng är ungefär en dollar. Taxi in till stan från flyget kostar 100 000 đ och bussen 4000 đ.
Det är självklart att man jämför länder och städer i SEA. Hanoi tyckte jag skiljde sig markant. Den kinesiska asien var mer påtaglig men samtidigt saknades det modern delen av Kina. I HCMC är det annorlunde. Staden är den största i landet med cirka 10 miljoner i storområdet av landets 90 miljoner.
Så vad är speciellt med Saigon. Det som slog mig var den blandning av nytt och gammalt. Sånt som bara händer i länder som har en stark ekonomisk tillväxt och börjar från en låg nivå. Land uppdelningen är som i andra SEA länder med en smal del mot gatan och sedan en ett högt långt hus utan fönster på sidorna.
Detta börjar dock ändras och i HCMC till skillnad från Hanoi har stora moderna hus och flera enorma projekt på gång. Detta är nog tjusningen med staden. Staden var känd för sina franska hus som tyvärr på vanligt kommunistmanér inte har underhållits på decennier. Istället är det blandningen som tydligast visas genom Bitexco Financial Tower som fick mig att tappa hakan när jag steg av bussen. Känslan av att inte riktigt veta något, att vara totalt förvånad, händer titt som tätt. Huset är 262,5 meter högt och färdigställdes 2010 efter tre års byggande. Byggnaden har 68 våningar, ritades av Carlos Zapata Studio och de 16 hissarna tar dig från bottnen till toppen på 45 sekunder. Nedanför ser staden ut som vanligt och marknader pågår som vanligt.
Det nästa som slår en är trafiken. Det saknas helt regler och antalet moppar är oändligt. Jag tyckte att Hanoi hade den sjukaste trafiken men där är gatorna smala. Här är de breda. Det sägs att det finns runt fem miljoner moppar i staden men antalet bilar ökar tyvärr. Ska man korsa gatan så kan man inte vänta för då kommer man aldrig över. När man väl börjar knata ska man gå i ett lugnt konstant tempo tvärs över. Det största felet man kan göra är att stanna för då blir man påkörd. Mopparna rör sig som en bisvärm och undviker dig genom att räkna ut var du är när de når din position. I början kan man bli tvingad att blunda eller titta ned i marken men det är konstigt nog det bästa för att inte bli påkörd. Hardcore.
Bangkok sjunker långsamt. 2030 kommer staden ligga under vatten! Mycket arbete läggs ned på att finna nya vägar för vattenmassorna samt att på något sätt hindra utvecklingen. När regnen drar igång blir det alltid översvämning men rör samt pumpar har installerats som flyttar vattnet ända ned till thailändska gulfen... 
Det mest fantastiska med denna byggnad är att inget har ändrats sedan den intogs. 
Originalinredningen är fantastisk och det slog mig hur lite koderna inom diplomatin har ändrats. Rummens funktion och uppbyggnad är precis som idag.
Något annat som slog mig var de arkitektoniska lösningarna som byggnaden hade. AC finns inte men trots det var det aldrig särskilt varmt. Mycket beror på att den direkta solen har stängts ute men framförallt för att väggarna har stora öppningar så att vinden kan blåsa rakt igenom byggnaden. 
Att Vietnameserna är konstnärliga kommer jag ihåg från mitt senaste besök. Men att besöka The Fin Arts Museum visades en annan sida av denna. Huset byggdes i kolonialstil till en kinesisk handelsman. Det var det första i HCMC med hiss och varför innergården har en badmintonbana vet jag inte. Jag gillar den däremot skarpt, kanske något för Hallwylska. Tyvärr var allt lite väl slitet men samtidigt är det charmen.
Samlingen av vietnamesisk konst hänger i husets tre våningar och sträcker sig från klassiska Buddha-statyer till modern konst, skapad efter 1975. Konsten är gjord i många olika tekniker men mest intressant tyckte jag att lackarbetena var samt de fantastiska träsnitten. De originalfönster som fanns kvar var fantastiska.
Den moderna konsten var starkt inspirerad från kriget och tidens fasor.
Jag klarar inte av Backpackers. Jag träffa några amerikanska backpackers på bussen in till stan och vi slog följe för att hitta hotell. Jag hade hittat några men nu gick planen i kras. Varför? För att det skulle vara spännande att se var man skulle sluta. Iklädd ryggsäck, storlek small, smälte jag snabbt in men skjortan avslöjade mig ändå när i började prata om vad vi gjorde i landet. Hotellet vi hittade lät oss slagga där för US$10 dollar. Allt anges i dollar. Mitt singelrum saknade fönster och ac fungerade knappt. Internationell tv fans dock men då det var närmare 30 grader i rummet ville jag spendera så lite tid som möjligt där. Ord kan inte beskriva rummet men kranen var allafall amerikansk... eller?
Viet mat är gott. Mest karaktäristiska är soppan Phở. Det är en nudelsoppa med biff eller kyckling. På assietterna bredvid får man böngroddar, chili, lime och thaibasilika. Sedan tar man så mycket som man vill ha av de olika tillbehören och blandar ned allt i soppan. Yummiii. 
En av middagarna spenderades på en restaurang där 13 små stånd stod uppställda. Tanken bakom detta är att tex vårrullarna kommer vara bättre om kocken endast lagar just vårrullar. Middagen bestod av vietnamesiska vårrullar och en rispankaka med skaldjur. Dessa färska vårrullar var typiska för södra Vietnam till skillnad från de från norra som är stekta. Till maten fick man en knippe thaibasilika.
Det är självklart att man jämför länder och städer i SEA. Hanoi tyckte jag skiljde sig markant. Den kinesiska asien var mer påtaglig men samtidigt saknades det modern delen av Kina. I HCMC är det annorlunde. Staden är den största i landet med cirka 10 miljoner i storområdet av landets 90 miljoner. 
Så vad är speciellt med Saigon. Det som slog mig var den blandning av nytt och gammalt. Sånt som bara händer i länder som har en stark ekonomisk tillväxt och börjar från en låg nivå. Land uppdelningen är som i andra SEA länder med en smal del mot gatan och sedan en ett högt långt hus utan fönster på sidorna. 
Det nästa som slår en är trafiken. Det saknas helt regler och antalet moppar är oändligt. Jag tyckte att Hanoi hade den sjukaste trafiken men där är gatorna smala. Här är de breda. Det sägs att det finns runt fem miljoner moppar i staden men antalet bilar ökar tyvärr. Ska man korsa gatan så kan man inte vänta för då kommer man aldrig över. När man väl börjar knata ska man gå i ett lugnt konstant tempo tvärs över. Det största felet man kan göra är att stanna för då blir man påkörd. Mopparna rör sig som en bisvärm och undviker dig genom att räkna ut var du är när de når din position. I början kan man bli tvingad att blunda eller titta ned i marken men det är konstigt nog det bästa för att inte bli påkörd. Hardcore.
Så är det höger eller vänstertrafik i landet. I Stockholm reagerar jag ofta över att det i kulverten på väg från t-banan till centralen är vänstertrafik men det är acceptabelt då de flesta går till och från pendeln och inte upp på stationen. Det ligger en tanke bakom OCH undantaget står tydligt utmärkt. I Bangkok blandas reglerna så att man inte vet vad som är undantag och vad som är huvudregel. Inte ens i rulltrappan vet man om man ska "köra om" på insidan eller utsidan eller kanske det inte ens är tillåtet då ingen går i rulltrapporna. Samtidigt är det därför man älskar staden och det sammelsurium som är ett faktum.
Igår blev det shoppingrunda i de enorma tempel som byggts till kapitalismens ära. Vissa är exklusiva, andra mer thailändska. Här kan man hitta kläder, hemelektronik och guld under ett och samma tak. 
Alla komplexen ligger längst BTS, Bangkoks skytrain, men de är även sammankopplade så att man kan gå mellan dem. Observera skolpojkarna som sitter i sina uniformer.
Ana köpte galna skor.
