Så bar det av över östeuropa med mellanlandning i Turkiet. Antalet internationella flyg var enormt med hela Afrika och Asien direkt. En för mig okänd hub. Jag begav mig till min gate, 305, som var stängd så jag satte mig 40 m bort. En timme och 15 minuter innan avgång tittar upp på flygtavlan som tidigare har varit svart. Nu står det 'final call'. Självklart blir man stressad. Efter en rask promenad når jag gaten som är helt tom, inte ens flygplatspersonalen är där. Kom jag försent? Nej! Så jobbar man i Istanbul får jag veta. Här går man direkt från 'go to gate' till 'final call'. Annars kommer ingen
Bussen ut till planet kan jämföras med att faktiskt köra en bit av vägen till Thailand. Vi passerade alla flyghangarer för att sedan även lämna fraktflygplanen bakom oss. Tillslut tronade kärran upp sig som skulle ta oss till 'The land of smiles'. Jag satt längst fram i economy och hade ingen bredvid mig. Turkish var överraskande bra, riktigt bra.
Väl framme så var allt som vanligt. Subvarnabumi var sig likt men varningsrösten på gå-banden hade ändrats från det komiskt, skrikiga och ohörbara'End of the line' till det bara ohörbara 'End of the walk way'. Väl utanför ankomsthallen slog värmen och fuktigheten emot mig. Var det verkligen så här varmt sist hinner jag tänka innan jag viftade till mig en taxi. När jag hoppade in i den rosa taxin som susade ut på den tio filiga motorvägen känns det som om hjärnan öppnar en gammal stängd fil och börjar processa innehållet. Ny skyskrapor som tidigare inte fanns, byggen som har inletts och butiker som har öppnats. Allt är sig likt men ändå inte. I inception säger de att ens undermedvetna kan avslöja en dröm på grund av små fel och lite så känns det. Är det dröm eller verklighet? Lämnade jag någonsin Thailand?
När jag rullar in hos mina vänner och ser att till och med Kitty är där, som flyttade till Zanzibar, känns det overkligt. Nu är jag tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar